Från skolbibliotek

Från skolbibliotek surrar kopiatorn och folk viskar om nya facebookbilder. Folk skriver mail och uppsatser. Pluggar stressat inför prov eller pratar om livet.

Jag bloggar som den nörd jag är.
Om absolut igenting.
och jag älskar det.

Sensommarvindar är sedan länge ett minne blott.
Snart är höstlöv bara förmultnad jord på marken och vi är silhuetter i ett gråare, vitare, svartare väder.

Vi är regn och rusk.
Vi blir singlande snökristaller.
Vi blir stjärnor.

"Vi är alla små stjärnor"

Röd

Kent har släppt en ny skiva som heter Röd.

Kent sjunger nya verser igen.

Kent sjunger i mina högtalare.

Jag var lite skeptiskt till nya skivan. Allt detta prat om technoförstörelse. Nu har jag lyssnat igenom den för första gången. Första gången av många gånger och jag tycker om den. Jag längtar till koncerten.

Gah!

"Gör din tolkning, häll mig full med svar, rita figurer och dra en gräns jag får liksom ingen ordning på mitt liv det kan va så förfärligt de kan va så bra"

VAR ÄR MITT HEADSET TILL MIN MOBIL?






Just nu:
Bullet for my valentine - tears don't fall.

"Would she hold me if she knew my shame?"

Du vet att du älskar det

Bit dig i handlederna och pressa naglarna mot hjärtat. Du vet att du älskar det. Som ett stilla rus av lugn.

Legoflickan stjäl orden från Hunnerna.
Själ orden från Mulan.
Någon saknar sin docka när mörkret faller.


Smspoesi:
Vi är dockor som bor i leksakshuset. Marionetter under lagens trådar.
Det är mörkt ute, det är mörkt innanför.
Det är förmultnade höstlöv och gult lyktstolpsljus mot vita, vitare, vägsträck.
Jag räknar avstånd i vägsträck.
Hur många finns det mellan oss och världen?



Tankar från bildsalen:
I filosofier på bildsalsgolv bland kuddar och färger
dansar eldslukaren i lejonmask.

Täcker ansiktet som för maskerad.

Visar blåa självlysande ögon.
Det glittrar i mig när jag dansar med mina fantasivänner.



Jag har målat klart Miyavibilden...
"If you could only see in the mirror what I see"

Spökligt

Man kan inte vara LIKgiltig mot något som är DÖDLIGT kul för det kommer HEMSÖKA en för evigt.

Halloweenfester; planerar att besöka dem i djävulskläder.




Någon mer än jag som älskar att klä ut sig? :D

Och som en viskning

Halvmuletgråtristessväder. En aning huvudvärk. Inte tillräckligt för att ta en ipren men tillräckligt för att vara irriterande. Det enda som hörs är steg från ovanvåningen, ett lätt surrande från datorn och mina egna andetag. Det är så tyst att jag nästan hör pappa bläddra blad i bohusläningen på övervåningen.

Ovanvåning. Övervåning.

På väggen framför mig sitter massa bilder, texter och små söta lappar med uppmuntran inbunden mellan orden. På min vägg sitter "tystnad, tunnel, avfart. När taxametern slagits på försvinner allt i regnet utan spår." Men allt försvinner inte i regnet utan spår och det vet ni lika väl som jag. Man kan inte bara blunda för allt, för att sedan låtsas som om det aldrig hänt. Det kommer tillbaka igen, igen och igen. Det kommer förfölja oss till världens ände. "och som en viskning ser vi i syne nu igen, det här är nåt som inte ens har hänt" Man löser inte problem genom att sopa dem under mattan. Vi måste ställa oss öga mot öga och slå tillbaka.

Men hur ska vi kunna slåss mot det förgångna?"tystnad en rökfri viskning, det är exakt vad vi vill ha, det luftkonditionerade ljudet av fart" Vi vill gå vidare. Vi vill gå tillbaka. Vi vill springa härifrån. Det är iallafall vad de vill. Jag vill stå kvar. Jag vill lösa. Jag vill reda ut sanningen. Nästla upp grannystanet. Jag vill slåss, sparka och skrika om det behövs. Jag kommer stå kvar i motvind och kämpa. Kom då, kom låt vindarna piska våra ansikten. Jag har inte glömt. Jag har inte glömt hur kall din hand var att hålla under de åren. Jag såg som genom en dimma. Jag kände i hjärtat att någonting var fel. "du är värd att dö för. Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still." För visst ni rör er, ni flyr. Men ni flyr i cirklar. Vi står kvar och slåss för våra liv. Det är vi som rör oss framåt.

"lyssnar. Stel och fastspänd. Och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig du är värd att dör för." Det är vi som har varandra när världen faller sönder. Det är vi som har varandra ända in i slutet. Så om vi går sönder, om vi splittras och ingenting blir sig likt igen. Då har vi varandra. Det kommer att göra ont. Det här är ett sår som kanske aldrig läker. Vad som en gång var, kommer alltid stanna kvar. Det som var kommer bli ärrvävnad, som ett bevis på livet gör så mycket mer ont än de tror.

"men mot gummi, glas och metall, betyder ett mirakel inget alls." Ingen kommer rädda oss nu. Det som har hänt kommer alltid förbli verklighet. Det ända vi kan göra är att acceptera det. Kämpa och slåss mot livet för att överleva. Låt oss säga att vi tar en dag i taget? Steg för steg tillsammans i verkligheten.

Jag kan aldrig känna dina känslor. Jag kan aldrig gå den väg som är vald åt dig. Man är alltid ensam, det har vi alla gemensamt, men det betyder inte att jag älskar dig mindre. Det betyder inte att jag lämnar dig i kylan när det blåser kallt. Det betyder inte att jag inte ser, att jag inte bryr mig och att jag inte tänker hålla din hand. Jag kan inte läsa dina tankar. Jag kan inte veta vad som finns och trycker under ditt bröst. Jag kan inte känna den sorgen, ilskan och besvikelsen så som du gör. Du har ensamrätt till dina tankar och känslor, men jag ber dig att dela dem med mig. För hur ska jag annars någonsin förstå? Hur skulle vi kunna se när du inte berättade?

Vi trodde aldrig att det kunde ligga något sådanthär bakom. Hur skulle vi kunna tro det? Vi trodde på dig. Vi tror på dig. Vi älskar dig. Jag älskar dig och jag kommer aldrig lämna din sida. Din hand är skapad för att passa i min. Ditt blod matchar mina ådror. Du är venerna och jag är artärerna. Vi är skapade för varandra. Glöm aldrig det.

Glöm aldrig det.
Du är värd att dö för.

Ologik och färgglada skratt

Varför jag älskar moln, choklad och stjärnor?
Varför jag hatar getingar, idioter och levergryta?

Så uppenbart. Så uppenbart.

Idag har jag varit duktig och försökt plugga den hemska ondskefulla historian.
Inte kul men nödvändigt.
Är som stressmolekyler i min kropp som fäktas med legosoldatsvärd för att kasta sig framför motorvägens ickeexisterande rödljus. Rena rama grekiskan när man pluggar antikisk grekisk kultur och en massa annan sörja. Jo, klart det är viktigt och intressant, men upplägget kan suga min ickeexisterande.

Ickeexisterande

Nog om det. Nog om det. Det är ändå bara skolan.

Visst blir man glad av att knarka musik?
Miyavi på repeat just nu.

Visst blir man glad av färgglada kläder?
Rosa, grönt, gult, turkost, svart, vitt, brunt, rött.

Fingra runt bland neontankar.
Som ett leende spricker upp blir horisonten så mycket närmare.


För ingen förstår vad man skriver ändå.






Och jag älskar det!

Hon

De sa lovprisa aldrig kullerstenarna där hon gått. Varför lovprisa någon som inte gjort sig förtjänt av det? Hon stal från mig. Hon stal mig. Hon blev min splitting. Delad, kapad och söndertrasad. Jag fick lära mig gå igen när hon sprang ifrån mig. Kravla mig i smutsen. Blod som smetas ut över kroppen. Händerna mot hålet i halspulsådern.

Det var så de sa.
Att jag skulle förblöda.

Det är inte stjärnor

Bit mig i fingrarna då. Bit mig så hårt att jag inte kan hålla andan.
Bit mig, slå mig, väck mig. "Ge mig nåt som känns".

På små gula post-it-lappar, med röd Fanuc text, står det små nedkluddade meningar. Små formuleringar. Jag skrev "bottenslasket från en kopp avsvalnat kaffe smakar bättre än dina läppar vid en lögn. Tre män och en timmerförsäljning. Låt dem fällas. Skalperas. Flås till skinnet att hänga på väggen".

Jag skrev "Det hänger en nyckel kring min handled. Skulle kunna vara symbolen för vägen till frihet men visar istället att jag är fastkedjad."

Kanske inte så trevligt.
Kanske inte så rätt.
Kanske som skavsår på näthinnan.
Kanske som skavsår på samhällssynen.
Kanske helt fel.

Det är fan inga stjärnor. Det är bitmärken i handleden.
Men vad vet väl jag om stjärnorna ändå?

Höstlöv

Mobiltelefonfoton i höststorm. Trädgrenar, kala i en värld av fallande färger, i form av löven under mina skor. Grönheten sväljs av rött, orange och gult. Sparka, flyg kring mina fötter. Älska mig i höststormen. Jag ska fylla händerna med höstens tårar och kasta löven kring mig. Jag ska älska med höstregnet. Kärlekens hetta i värld så kall. Försiktiga vattendroppar mot min hud och piskande vindar mot min kind. Jag ska dansa i lövvirvelvinden och ni kan inte fånga mina vänner. Ni kan inte fånga höstlöven. Ni kan inte kratta bort hösten. Den kommer slå er i ansiktet ändå.

Vakna.

Vi kan gömma oss i värmen och lyssna på sången från vindarna. Vi kan dansa nakna i regnet. Vi kan älska och hata hösten. Hon stjäl värmen. Hon välkomnar Mister Winter. Hon är otrogen mot sommaren. Hon klär av sig naken för att lämna oss utlämnade till kylan. Hon är vacker men förrädisk. Hennes händer är vackra. De underbart färgstarka löven. Skarpa som rakblad i mina ögon. Klara som en kärlekförklaring. Ett hopp. En tro. En stormvind. Kom blås bort mina sorger. Blås bort mina tankar. Blås rent i själen. Töm min kropp på allt som är mitt eget. Fyll mig med flygande fotspår. Mata mig med intensiteten i eldens färger. Visa mig.

Visa mig
vilken stig man måste välja
för att överleva vintern.

Som eld

"tio stycken fingrar, fångat mig till slut. Tio stycken fingrar som leker på min hud. Tio stycken fingrar efter så många år. Tio stycken fingrar, jag som längtat så. Tio stycken fingrar hypnotisk dans, tatuerar min kropp med allt fingrar kan.Tio stycken fingrar min älsklings drog" - Imperiet.

Som eld.

*---------------*

Och allt annat kan vi glömma.
Ignorera.
Blunda.




Jag blundar.

Jag älskar dig räcker inte.

Varför skulle jag glömma dig? Varför skulle jag tänka tanken på att lämna dig? Jag kan inte följa stigen ensam. Jag hittar inte till Panama utan dig, det vet du. Varför skulle jag ens vilja gå till paradiset utan dig? Och vad skulle det vara för paradis? Det skulle vara helvetet. Varför skulle jag vilja dela mina dagar med Satan istället för med dig Hanna? Varför?

Tvivla aldrig.

"jag går inte isär när jag går med dig"

Du får mig att vara mer som en hel människa. Varför skulle jag kasta våra minnen bland komposten? Varför skulle jag vilja skära av mig själv halsen? Varför skulle jag komma på tanken att släppa din hand. Du har varit mitt allt, så länge i mitt liv, att ingenting kan ta dig ifrån mig nu. Vad skulle kunna skilja oss? Pojkvänner? nej knappast. Avstånd? Har vi inte bevis på att äkta vänner överlever allt? "It's the power of love"

"En vän glöms aldrig bort - inte ens efter en livslång frånvaro"

Vi märkte ju bara att när vinden fångade dig och förde dig över Atlanten så förde den dig närmare mig mentalt. Vi kanske aldrig kommer närmare än såhär? Kanske är det inte möjligt i denna världen. "Vänskap är maskor som håller ihop världen" Du håller ihop mig när jag faller i bitar. Du ser vilken pusselbit som saknas när jag är skadad, döende på marken i mitt sovrum. Du ser vad som saknas och du helar mig. Jag kan inte glömma dig. Du är inpräntad på min hornhinna, inpräntad i mina celler, ingjuten i mitt hjärta. Om jag glömmer dig så har jag glömt bort mig själv.

Jag älskar dig räcker inte för att förklara.
Jag lovar att aldrig lämna dig.
Glöm mig aldrig.