I för stora kläder

Jag klär mig i för stora kläder idag, mammas svarta munkjacka,
som för att skydda mig från världen. Har dragit fingrarna
över bokstäver i en bok idag. Läst om hur det känns att vara
"Extremt högt och otroligt nära". Läst om en pojke som alltid
söker och jag söker jag med. Jag söker efter sådant som ligger
och skaver på insidan. Om jag drar upp rötterna och slår hål
på glasväxterna som växer inom mig, blir jag fri då?

Jag studerar tavlan jag målade i veckan. Inramad i svart
trä med blankt lack, en kvinnogestalt i blyerts. Akryl, kol,
blyerts, akvarell, en enda röra. Det står feberyra med stora
vita bokstäver och det var så jag kände. Hur pulsen slog
som trumslag i hjärnan medan ögonen brann. Den tavlan är ett
minne från den tiden jag sa att feber var längtan efter en
kropp mot min hud.

Det är lite otäckt att tänka på hur lång tid som har gått.
Hur dagar blivit nätter och nätter blivit en brinnande passion.
Läppar, flämtande andetag, närhet. Det är läskigt hur vuxen
jag har blivit på bara ett år, men det är ännu mer skrämmande
när jag inser hur ung jag fortfarande är.

Gömd i mammas kläder för att känna mig som ett barn igen.
Liten, oskyldig och skyddad från allt barnaögon inte har sett.
Som om bomullstyg kunde skydda mig från ondska,
när ondskan börjar vid barnen som tvingas sy kläderna.

Jag blundar, håller för öronen och skriker tyst.
Jag klär mig i förstora kläder,
som för att skydda mig från
världen.