Skulle vi kunna kalla det besatthet?

Det är slutet på min Harry Potter sommar. Sidorna har växt sig fast i mig igen, igen, igen, igen.

De gör de varje gång jag drar fingrarna över bokpärmarna. Grönt, svart, blått, rött, gult, silver, guld, vitt. Bokstäver och små stjärnor vid kapitlen. Äventyr, kärlek, trygghet, tillflykt.

Sträckläsning, alla böckerna i rad, fastän jag läst dem så många gånger var för sig innan. Det blir skillnad när de inte blir avslutade böcker utan en helhet. Begär, besatthet, begripligt? Ja.

Nu är min Harry Potter sommar slut. R, du är alltid där med mig, det vet du. Nu kommer vi inte kunna spendera dag efter dag med varandra. Bara en timme ifrån varandra men ändå så åtskilda, när skolan, plikten, framtiden står mellan oss. Men vi kommer vänja oss in i mönstret igen och träffas en gång i veckan.

Harry Potter sommaren har varit full av liv, glädje, frihet och lycka. Full av ilska, tårar och bråk med. Fågel Fenix dör och återuppstår ur askan. Vad spelar då tårar för roll? De spelar all roll, för fågel fenix tårar helar. Jag tror att alla tårar helar lite, läker giftiga sår så som Fawkes helade Harry efter basiliskens bett.

Imorgon, skola, rutiner. Träbänkar på rader i klassrummen. Lär dig igen, igen, igen, igen. Men när jag tänker efter så borde jag verkligen klaga då? Harry fann sitt första riktiga hem innanför Hogwarts höga murar. Det är när man lämnar de murarna, oavsett om man älskade eller hatade dem som världen utanför väntar. Då är rutiner inte så pjåkiga ändå. Ett år kvar till studenten, bara dagar kvar till "vuxenåldern". Vart ska jag nu? Om jag villar bort mig har jag ingen magisk släckare som kan skicka ut ljusklot och leda mig tillbaka så som Ron hade.

Tänk om man var magisk? Tänk om man faktiskt hade spenderat sina skolår inom Hogwarts murar och letat reda på alla hemliga gångar. Gobelängerna, spökena, talande tavlor, trappor som flyttas. Ibland känns det som jag verkligen varit där, gått i korridorerna och värmt mig vid elden i Gryffindors uppehållsrum. Böcker är magiska och de har lika mycket liv som när Dolder steg ut ur sidorna i Hemligheternas Kammare. Magiska. Magisk. Magi.

Min Harry Potter sommar är slut, men i min hand står osynliga ord skrivna. Det står skrivet en sanning, men inte så som Dolores Umbridge tvingade Harry att rista in en "sanning" i handflatan. Detta är så mycket större än så, och jag vet att vissa skulle tycka att det var löjligt. De skulle kunna kalla mig bokmal, läslus, glasögonorm. Men jag vet att böcker är magi. Ord är magi.

Det känner jag i hjärtat, magi, som en pulserande flod av rent glitter.

Ren och skär lycka.

Magi.