Dagarna går, snart är det vår igen, igen, igen. Det trodde vi aldrig när vintern stormade utanför våra skottsäkra fönster. Det trodde vi aldrig när kallt, kallt slask smög sig in genom de tusen små hålen i våra kängor. Det var svarta kängor sa hon och log mot mig med snöstjärnor i håret. Långt långt svart hår, tunnt som siden, lika tunn som mina tankar en vintermorgon i juni. Hur kan det vara vinter i juni? frågar du och rynkar på ögonbrynen så där som du alltid gör när du tänker för mycket. Kent sjunger om sommarsnö och vinterdroger. Jag lyssnar på Marina and the Dimonds. I am not a robot, I am not a robot.
Vänner kommer och går, säger han, som levt livet bakom rosenbuskarna i dina drömmar. Mina tankar är för vilda för att stanna, stillastående, frysa fast igen. Igen. Igen.
Blås mina känslor omkull och täck min nakna kropp med drömmar.
Varför vill du flyga när du har fötterna på jorden? Varför vill du stanna på marken när du kan sväva ovanför molnen?
" People like to tell you
What you're gonna be
It's not my problem if you don't see what I see
And I do not give a damn if you don't believe
My problem its my problem
That I never am happy
It's my problem, it's my problem
On how fast I will succeed
Are you satisfied with an average life ?
Do I need to lie to make my way in life ?"
Nu är det vår snart. Igen. Igen. Igen.
1 kommentarer:
mikaela bloggar, fint fint fortsätt fortsätt!
Skicka en kommentar